Det kallas livet

Idag hade jag tänkt ta en skön sovmorgon! Men inte då. Och jag har bara mig själv att skylla. Möjligen kan jag skylla på min plånbok, som har en tendens att lägga sig på platser och sedan vilja stanna kvar där.
Det började med att jag skulle tanka efter träningen. Som vanligt lägger jag ifrån mig plånboken när jag ska ta ner pumpen och tänker "Nu får jag inte glömma den där". Det visar sig vara nåt fel på pumpen. Den slå bara av. A får komma ut och se om det egentligen är mig det är fel på. Men det går lika dåligt för henne. Vi åker där ifrån och jag har lyckats tanka för 100 kr.
Lyckligt ovetandes går jag pch lägger mig. Halv 8 väcks jag av att telefonen ringer. Konstaterar att det inte är nån jag känner, trycker ilsket bort samtalet och försöker somna om. En och en halv timmer senare (känns som 10 min) ringer det igen från samma nummer. Jag trycker återigen bort det, men lyssnar den här gången av telefonsvararen. En man har hittat min plånbok på macken. Idiot, svär jag åt mig själv och ringer upp.
Tur i oturen ska han till Stenhagen i jobbet så vi bestämmer att vi ska mötas upp där lite senare.
Han ringer lite senare och säger att han är på väg. Jag får adressen och konstaterar att det är så långt bort från mig man kan komma om man ska till Herrhagen. Jippie.
Jag sätter mig på cykeln som jag inte har använt på säkert två månader. Cyklar så fort jag kan för att han inte ska behöva vänta. Men kan tala om att det inte gick särskilt fort. Cykeln hade noll rull och jag kunde såklart inte växla. Mina ben höll på att ramla av.
Kommer tillslut fram och får plånboken. Allt är kvar förutom de lösa pengarna. Pengar som jag hade tänkt ge till honom som tack. Kan ju hoppas på att han har snott dem. Han lämnade ju iaf tillbaka resten. Om det var nån annan så hade ju den personen inte gjort nånting.
Jag kanske ska börja lägga in plånboken i bilen efter att jag har slagit koden..